Från ord till handling...

Käraste mor hade talat med fadern häromdagen, angående vår relation till honom. Hon hade förklarat det vi försök förklara så många gånger. Han hade faktiskt tagit det med ro och verkade ha tagit till sig det. Han hade till och med tackat henne för att hon hade uppmärksammat honom på det. Men det känns mest som spel för gallerierna. Mamma hade frågat honom varför han inte skickat julkort eller köpt julklappar till småpojkarna eller gett mig och min syster nåt på våra födelsedagar. Då hade han sagt att för honom är det så svårt att "gå från tanke till handling". Fy fasen vad lågt. Va? Hur svårt är det att tänka att man kan uppmärksamma sina döttrar på födelsedagen? Är inte det nåt som är självklart? Fy fasen vad trött jag är på den här situationen. Han ringde samma dag till mig och då lovade han igen att han skulle komma och hälsa på. Varje gång väcks ett litet hopp, fast det inte borde det eftersom man vet att det aldrig blir nåt av. Nästa gång han säger så tänker jag säga att han ska låta bli eftersom han aldrig håller det han lovar. Hos oss har han väl varit en eller två gånger på 1,5 år och William har han väl träffat 2 gånger det senaste halvåret. Nej fy bubblan vad surt!