Helg

Ja då var det helg igen.. Fast jag ska jobba imorrn så det är inte helg så länge till för mig... Men man ska inte ta kål på glädjen. Igår efter jobbet gick vi en sväng på stan men P är så trälig, han ska bara titta på sånt han tycker är kul och har inget tålamod. Om jag hittar något som jag vill att han ska tycka till om, säger han bara " Ja, den var fin" eller " Ja, köp den" *s* Vilken ja-sägare :p Vi köpte lite nya kläder till honom iaf och han har struttat runt här som en liten modell både igår kväll och idag. Igår kväll var vi över hos grannarna/kompisarna och då hade han fortfarande lappen kvar i tröjan haha. Såg att han hade det idag med, när vi var på dop, vilken tur att han inte tog av sig kavajen, på så sätt var det ingen som anade något *S* Hursomhaver, dopet var jättetrevligt, verkligen. Lille T var så duktig i kyrkan, sa ingenting alls, bara flinade som vanligt. Prästen blev riktigt glad och full i skratt. På fikat efter hade jag fullt upp med L och R. L satt i mitt knä när vi åt och R på en stol bredvid. R är en riktig liten Duracell-kanin men jag har märkt att när man är lugn med honom som jag oftast är, så blir han med lugn..

Glömde skriva förresten att det ju gått riktigt bra att börja jobba och det är så roligt för det är så många som kommit fram och sagt välkommen tillbaka och undrat hur jag mår och var jag varit. Det känns jättebra! Har gått bra de här dagarna, ligger på högsta bonusen och känner mig positiv och energisk. fats ikväll hr jag mest ont i nacke och axlar, det är jobbigt. P är iväg med polarna och ser på hockey, det är rätt skönt att vara ensam hemma. Spelar bra musik och är på nätet lite allmänt, det nöjer jag mig med. Jag är en riktig datanörd :p

Glömde ju skriva lite mer detaljer om dopet. Eller inte om själva dopet men iaf... J och V har fått en liten pojke, han kom i tisdags, lille Filip. Nu känns det som det är så uppenbart att det bara är vi kvar, det är både spännande och kanske lite pressande. Men mest ser jag fram emot vår egna bebis! P är en riktig ängel han, han överraskar mig fortfarande efter 3½ år, tycker man borde känna varandra innan och utan då :p Vi satt bredvid J o kyrkan och han var givetvis överlycklig över det lilla underverket. Då säger p : "Jag vill med bli farsa snart" Jag höll på att tappa hakan, nog för att vi pratar om det, men jag trodde inte att han kunde sätta ord på det så inför sina vänner. Det kändes roligt, pirrigt och.. återigen lite pressande, men det är inte farligt alls faktiskt med det. Det kommer när vi slappnar av och det är meningen. Bara att hoppas att det är inom 1 år *asg* Längre tålamod har vi inte haha.

Undra jag om det egentligen var något mer jag skulle plita ner här. Tror inte det. Isf kommer det senare :p

Puss o Kram på er godingar!