Lördag

Jag är verkligen ingen partymänniska längre! Jag kanske börjar bli gammal? Kära sambon och jag var på 30-årsfest ikväll och jag hade verkligen anammat en positiv attityd till kvällen, tyckte det skulle bli riktigt trevligt med lite fest för omväxling skull! Men det slutade på samma sätt som vanligt, jag kände mig utanför och flydde, hem. Mitt hem är min borg. Det är så svårt att ta plats, de är många, alla känner varandra sedan länge, de är många starka personligheter som ses och hörs. Det är inte lätt att ta plats då, man försvinner bara i mängden. " En nolla i mängden, försumbar och svag" som Jocke så fint uttrycker det... Ja, det är lite så det känns. Jag har aldrig riktigt trott på att älsklingens vänner tycker om mig, iaf inte de vi inte träffar så ofta. De är lite arroganta, lite tuff attityd sådär... Jag tänkte på det, jag är förmodligen bara mer intelligent och komplicerad än dem. Utan att vara elak så är det nog så det är. Ja, känns som jag hade så mycket takar men nu känns det bara tomt. Skönt att skriva av sig, det har alltid varit min terapiform. Känns ju mycket bättre när man fått ur sig det :p

Det finns en annan sak som stört mig ett par dagar nu. Hur gör man när någon man står mycket nära är tillsammans med en människa som är helt slut i huvudet och det är dömt att misslyckas? När min kära vän går i samma spår igen... Låter sig utnyttjas. Dessutom är det två barn inblandade också vilket försvårar det hela. Åh vad jag hoppas att jag har fel, att jag bara känner personen för lite... Ni som har bra tips, lämna dem tack!

Over and out....