Vill inte....

vill inte gråta men kan inte hålla emot. Det gör ont att gråta, särskilt nu när det var länge sedan jag grät sist. Ångesten äter upp mig inifrån, den är som en mask som slukar mig. Som slukar all energi och klust. Känns jobbigt inför imorgon, måndag. Jag MÅSTE gå och jobba fast halsen inte är riktigt kry än. Jag hatar måsten. Också undrar jag om inte halsen också är lite undanflykt för att jag är rädd. Det var länge sedan jag jobbade nu och jag får ångest bara jag tänker på det där stället. Det har varit så skönt att vara därifrån nu, har fått distans till det. Jag vill inte mer, orkar inte mer. Orkar inte med deras krav och måsten och bristen på rättigheter. Det är inte mänskligt det där stället. Eller är det bara jag som är vek? Känns som jag bara vill försvinna från jordens yta, bara försvinna, bort. Slippa allt som äter upp mig och som gör att jag bara inte kan vara lycklig. Att man aldrig ska få vara riktigt lycklig. Orkar inte och vill inte må dåligt mera, men ibland känns det som det är det enda jag kan. Vill ha en sluta tänka knapp att trycka på när det blir jobbigt. Förhoppningsvis känns det bättre imorrn, gör det inte det så ska jag sjunka ner jorden. Bara plopp-borta.

Ha! Det känns redan bättre! Jag säger det, skriva ÄR terapi! Nu ska jag lämna ångesten här och stänga av burken och njuta av en god natts sömn. Jag ska kämpa emot, ångesten ska inte få ta mig!